Den första delen av Melodifestivalens egen musikal finns nu online. Jag hade annat för mig när den visades på TV, men nu har jag tittat. Och lyssnat. Och förundrats.
Det är visserligen helt i sin ordning att göra jukeboxmusikal av schlagerkalaset och egentligen underligt att det görs först 2007. Resultatet är åtminstone rent musikaliskt rätt hyggligt. Hanna Norman i historiens huvudroll som den framgångssökande småstadstjejen Judy låter så där oskuldsfull som hennes typ av rollkaraktärer förväntas låta (tänk Belle i Disneys Skönheten och Odjuret). För rollen som vis äldre mentor har man av alla upptänkliga artister valt Gunilla Backman. Jag medger villigt att det vore lite underligt att höra Marianne Mörck eller Anne Bolstad brista ut i “Lyssna till ditt hjärta”, men samtidigt känns det konstigt att Norman, cirka 30, kallar Backman, cirka 40, för “tant”. Nåja, man kan inte få allt. Backman har röstresurser så att det räcker och blir över för genren. Jag hoppas verkligen att hon är medveten om den komiska effekt hennes överdramatiska sångstil har. I annat fall är det mest tragiskt.
Nummer tre i den hittills presenterade raden av karaktärer, den snälle killen som vi kan förvänta oss har ett mycket varmt förhållande till Normans Judy, görs med stor komisk och musikalisk finess av Niklas Andersson. En glad överraskning. Jag hade förväntat mig betydligt mer av överspel, men han är ju till och med lite söt. Han sjunger garanterat bäst av dem vi hört hittills.
Vad övrigt är bör nog helst förtigas. Musiken framförs tjusigt, men historien, eller vad vi ska kalla den, är precis så fånig som man kan förvänta sig. Å andra sidan är väl Melodifestivalen knappast det ställe där man kan hoppas på högdramatiska och djupsinniga teatraliteter.
Men det blir säkert bra. Publiken tycktes ju i alla fall ha roligt under denna sju minuter korta del av Sveriges (vad jag vet) första melodifestivaljukeboxmusikal.
