I ett inlägg hos Mindpark diskuteras huruvida (eller snarare att) vi är på väg ut ur informationsåldern (själv trodde jag det hette informationssamhället) och in i något annat med hänvisning till att informationen på Internet numera är mer en fråga om en samling av olika informationer än en rent encyklopedisk dito.
Informationsåldern har i och med den digitala revolutionen förvandlats till en ren kommunikationsålder där sanningar skapas från ett mottagarperspektiv.
Tidigare balanserade begreppet information på envägskommunikation, idag handlar det om dialog och flervägskommunikation. Men det är samtidigt en rapp dialog
som går snabbt och det gäller att vara med om man ska få en syl i vädret. Räck inte upp handen, bara prata.
Vi går alltså in i relationsåldern. All information är inte bara relativ i betydelsen att sanningen i sig högst påtagligen blivit en subjektiv upplevelse utan även i den meningen att all yttrad sanning förväntas relatera till någon annan. Diskussionen är ständigt pågående, som sagt. Ett blogginlägg som kommer med något slags påstående av någon slags vikt förväntas länka till grunderna för detta. Jag kommer ofta på mig själv med att ifrågasätta information som inte är försedd med hyperlänkar.
Och nog är det sant att dialogen blivit större i ett samhälle där vi inte räcker upp handen utan bara pratar på. Det stora problemet är frågan om någon alls lyssnar eller, om de gör det, låter oss tala till punkt.
Snabbheten oroar också. För samtidigt som en folkstorm som den kring FRA-lagen inte hade varit möjlig utan vårt webbtvåpunktnolliga informationssamhälle är risken stor att mängden och takten i detta ständigt producerande och konsumerande blir så stor att vi dels glömmer att se det guld som finns bland skräpet och dels inte hinner med att tänka efter.
Själv är jag rätt förtjust i det lite äldre, det som legat och jäst ett tag. Det finns alltid anledning att komma tillbaka till det som tänkts och gjorts. Därför kommer jag också att fokusera på en del på sådant som kan tyckas passé här.