Kritikern som konsumentjournalist

Den ständigt lika läsvärde (och pratglade) Mark Shenton skriver, apropå de många positiva recensionerna för såväl musikalen Zorro och pjäsen The Female of the Species, bland annat om kritikerns ansvar som konsumentupplysare. Shentons argumentation går ut på att vi i största möjliga mån bör vara ärliga i vår bedömning – är det skit man ser bör man också låta läsarna få veta det. Och inte bara för att delta i den ständiga dialogen mellan konstnärer och kritiker (om vilken jag förmodligen kommer att skriva ett blogginlägg i framtiden) utan, och kanske i synnerhet, för att bespara sagda läsare omaket (och den i London ofta tämligen kännbara kostnaden för) att genomlida ett eventuellt elände till scenföreställning.

Jag instämmer helhjärtat i Shentons åsikter, även om jag skulle vilja utveckla dem en smula för svenska förhållanden. För att kunna ge läsarna en rättvisande bild av såväl bra som dåliga föreställningar krävs nämligen både utrymme och kunskap, varav i synnerhet det första är en bristvara inom svenska medier. Nog för att knapphet i text kan vara en dygd, men att som många tidningar hålla en recensionsgräns kring 2000 tecken är att göra läsarna en otjänst. För inte kan det väl vara meningen att kritik ska göras på haiku?

När det gäller kritiken av musikaler, vilken är Shentons huvudämne, är det också beklämmande hur illa ställt det är med kunskaperna inom den svenska kritikerkåren. Visst, det finns lysande undantag, men i många fall (jag återkommer med exempel) utsträcker sig pålästheten kanske till att man sett Liza Minnelli i filmatiseringen av Cabaret innan man ser en svensk uppsättning av musikalen. Jag vill inte verka elitistisk, men nog kunde man kräva lite mer av en kritiker? Särskilt som det i andra genrer, såsom talteater, bildkonst och klassisk musik, refereras hit och dit och folkbildas till höger och vänster på ett ofta mycket underhållande och upplysande sätt.

En del av förklaringen ligger förstås hos producenterna som enträget sätter upp samma tiotal verk år efter år. Men jag tror också att en del är tidningsredaktionernas fel. Att dela upp kultur och nöje – med hela musikalgenren förpassad till nöjessidorna – är inte att göra någon någon tjänst. Visst finns det många nöjesprofiler som ägnar sig åt musikal och visst är det till stor del en kommersiell konstform, men vore det inte bra om vi gav den samma erkännande som dess stapplande storasyster operan eller konstmusiken? (Och apropå det – hej, Kungliga Operan, när sätter ni upp er första musikal?)

blog comments powered by Disqus