Fastän jag då och då druckit mineralvatten har jag aldrig riktigt förstått poängen med vatten på flaska annat än möjligen som uppkranat dito för transport till ställen med låg diväteoxidhalt. Ännu mindre förstår jag den hysteri och accesoarisering som drabbat flaskvattnet på senare år (jag har inte varit direkt uppmärksam på den helt enkelt för att jag själv så sällan dricker flaskvatten).
När nu Anders Mildner recenserar Elizabeth Roytes reportagebok Bottlemania, där Royte försöker komma till rätta med det bisarra flaskvattenfenomenet, är både Roytes och Mildners tankar så olycksbådande att jag känner att jag måste göra något, om än aldrig så lite. Jag vägrar att stillasittande se på när charlataner säljer helt vanligt dricksvatten i flaskor besatta med Swarovski-kristaller. Vatten är bokstavligen grundläggande för allt liv på planeten och borde inte – får inte – vara något som utgör en statusmarkör.
Det rimliga vore väl ändå att, i stället för en ökad förprylning av världens raskt krympande vattenresurser och en, både genom transporteringens och tillverkningens bieffekter, tilltagande nedskräpning i flaskvattnets spår, satsa pengarna på att se till att alla människor – inte bara de som kan betala fantasisummor – åtminstone ska ha tillgång till vatten.
Jag har druckit min sista flaska buteljvatten och hoppas att många gör detsamma snart.
Här är några länkar i ärendet:
Green Report: It’s So Not Cool, Macleans.ca.
Flaskvatten 2000 gånger dyrare, E24
Svenskt kranvatten tippas som nästa heta miljötrend, Dagens Nyheter
Flaskvatten onödigt och dyrt, forskning och Framsteg
Kranvatten som miljöalibi, Birger Schlaug
Flaskvatten på Wikipedia