Astrid Flemberg-alcalá skriver på Expressens kultursida om brottsoffrens tilltagande förknippning med åklagarsidan i brottmål, med hänvisning till såväl gripandet av Radovan Karadzic som till rättegången mot Anders Eklund. I förbigående får även (som sig bör) medialiseringen och spektakulariseringen av brotten och demoniseringen av brottslingarna en välförtjänt släng av sleven.
Vad Flemberg-Alcalá emellertid vill åt är hur exempelvis Carina Höglund, genom lagens möjlighet för målsägande (i detta fall målsägandes efterlevande, till vilka målsägandeskapet överförts) att “biträda i målet”, med högst begriplig om än juridiskt mycket tvivelaktig passion deltar i rättegången rörande mordet på hennes dotter Engla. Det är inte första gången detta händer: i exempelvis det rättsliga efterspelet till polismorden i Malexander ska, enligt en kommentar till Flemberg-Alcalás text, de målsägande också ha biträtt åklagaren. Tendensen är dock tydlig. Vi glider sakta, men förhoppningsvis inte obönhörligt, mot ett samhälle där brottsoffren alltmer tar på sig rollen av åklagare.
Förutom att detta, som Flemberg-Alcalá påpekar, i juridiskt hänseende är ytterst diskutabelt är det också intressant ur ett moraliskt perspektiv. Jag har inga siffror i ärendet (och frågan är om det ens är möjligt att kvantifiera), men frågan är om inte den nämnda glidningen är ungefär samtidig med den ökande demoniseringen av förövare och det tilltagande föraktet för – i vissa fall rena hatet mot – deras försvarsadvokater.
Man kan naturligtvis argumentera för att brottsoffrens ökande betydelse i rättssalarna utgör något slags rättvisa. Men det är en rättvisa grundad på hämnd och tillfredsställelsen, både hos den direkt berörde och hos de allt väsentligare åskådarna – du och jag, i att se den utkrävas. Monstret ska oskadliggöras, draken dödas och det obegripliga få om inte en förklaring så i alla fall upprättelse.
Detta är i både samhällelig och individuell mening livsfarligt. För när förövare och deras företrädare görs till onda, diffusa mörkermän och inte förklaras och vägras förståelse och, i vissa fall, människovärde hamnar vi i en situation där säkerheten som brottsoffer är total medan brottslingen är rättslös. Och det känns säkerligen nog så skönt så länge man är på rätt sida skranket.