I en, det måste sägas, tämligen välformulerad artikel på Expressens kultursidor skriver Svante Weyler, tidigare förläggare hos Norstedts, om den förflackning han sett på de svenska kultursidorna (och förlagen) under de senaste decennierna. Det är inte en så uppblåst text som man kanske skulle kunnat tänka sig – Weyler är som sagt välformulerad och resonerar en hel del innan han kommer fram till sin slutsats och förefaller öppen för andra infall på vägen – men det är en text som definierar problemet väl på ett teoretiskt plan utan att konkretisera tillräckligt.
(Anm.: Härifrån väljer jag att kursivera begreppen hög och låg eftersom jag dels inte ansluter mig till Weylers distinktion – men mer om detta senare – och dels är djupt skeptisk till att indela litteratur eller kultur i största allmänhet enligt ett sådant schema. Men det är fasen så intressant att diskutera saken ändå.)
Weylers huvudpoäng är att den kreativitetsfrämjande dynamik mellan det höga och det låga på såväl kultursidor som förlag och bland andra kulturproducenter numera är så gott som bortblåst till förmån för det låga, det marknadsanpassade. Det ligger kanske i Weylers förmodat höga ambitioner att inte tvåla till eller komplimentera någon specifik utan att föra debatten på ett strikt teoretiskt plan, men utanh konkretisering i form av exempel på vad som är högt och lågt (enligt Weylers definition “böcker som vill säga något” respektive “böcker som bara vill prata på”) dör argumentationen till någon del. Så måste det kanske vara – det höga och det låga är ingenting som låter sig definieras objektivt i dag. Och ändå: det vore så skönt om Weyler kunde komma ut ur skåpet med vad han tycker är högt och lågt, inte minst för att få lite mer sprutt på debatten. Med nuvarande inlägg blir det alldeles för lätt att ignorera den här mycket viktiga diskussionen.
För egen del ogillar jag starkt begrepp som hög och låg i de här sammanhangen, i synnerhet med tanke på det högas nästan automatiskt utlösta trumpet missförstådda gnäll över att det minsann inte säljer lika bra eller är lika diskuterat som det låga. Med några års erfarenhet som kulturjournalist (låt vara inte på just litteraturområdet; vad jag vet är det inget förlag i Sverige som, liksom en del större anglosaxiska och tyska förlag, ser till att de trykta och inlästa versionerna av deras produktion har ett synrkoniserat utgivningsdatum) har jag bland mycket annat lärt mig att det är mycket lite som skiljer det höga från det låga. En Puccini-opera eller ett Shakespeare-skådespel har förvånande mycket gemensamt med vad som går på Kanal 5. Det finns så mycket av det självutnämnt höga som, när man ser närmare på det, bara är pinsamt och pretentiöst.
Men vad pratar jag om? Vi vet ju fortfarande inte vad herr Weyler menar med högt och lågt. Och använder man min “definition” så är allt tal om högt och lågt irrelevant eftersom ett ytterst litet antal verk eller kulturyttringar kan anslutas helt och fullt till den ena eller andra kategorin.
Så, ut med språket, herr Weyler.
