Lars Gårdfeldt har skrivit en mycket intressant debattext hos Newsmill rörande det svenska (eller kanske egentligen det västerländska) mansidealet med utgångspunkt i Jan Guillous än en gång, för den senaste romanen Men inte om det gäller din dotter (en, det måste sägas, hårresande klumpig titel för övrigt), återupplivade actionhjälte Carl Hamilton.
Gårdfeldts analys – att Carl Hamilton står för allt det svenska män vill vara: intelligenta, välvårdade, vackra, tilldragande, karismatiska, hårdföra, rådiga, snabbtänkta, effektiva, framgångsrika, gentlemannamässiga, världsvana och oövervinneliga såväl i kriget som i hemmets lugna vrå (kanske bäst sammanfattat i slutorden i den tionde Hamilton-romanen En medborgare höjd över varje misstanke då en amerikansk kvinna, efter att ha blivit vittne till hur Hamilton först räddat en liten accessoarhund från drunkningsdöden i Stilla havet och därefter klivit upp ur vågorna och, synbarligen omedveten om sin betraktare, förevisat alla sina (rätt omfattande) ärr från olika skott-, bit-, spräng-, skär-, hugg- och rent allmänna krigsskador, utbrister “Jesús! Den mannen kan aldrig dö.”). Jag har själv inte läst de två senaste romanerna där Hamilton figurerat – den för bristande faktagranskning hårt kritiserade Madame Terror och de nyss nämnda Men inte om… – men tycker att analysen stämmer mycket väl in på hur jag uppfattat Hamiltons roll i Sverige och för svenska män.
Jag sträckläste de tio romanerna med Hamilton som huvudperson under högstadiet (jag minns inte om det var i sjunde eller åttonde klass), men har aldrig kunnat – eller rättare sagt velat – identifiera mig med Hamilton och hans gelikar. Identifikationsmöjligheten kom i stället när jag något år senare läste Ondskan (för övrigt strålande väl inläst av Torsten Wahllund). Det förmodas ofta (och påpekas, vad jag förstår, även ofta av författaren själv) att huvudpersonen i denna roman, outsidern och slagskämpen och – efter ett stålbad med illa dolda frälsarundertoner – revolutionären och ordningsomstörtaren Erik Ponti, är Guillous alter ego. Själv tror jag snarare att det är den mer intellektuellt lagde, hårt mobbade Pierre Tanguy som är Guillous egentliga alter ego. Vem som valde rätt väg i slutändan lämnas åt läsaren att avgöra. Erik slår tillbaka mot sin våldsbenägne far och våldet tillåts fortsätta. Hur det går för Pierre får vi inte veta. Just då i alla fall.
Det får vi nämligen i den både litterärt och historiemässigt väsentligt underlägsna Tjuvarnas marknad där Tanguy åter träder in i skeendet, för övrigt snart i sällskap av Ponti, nu (liksom för övrigt i Hamilton-romanerna) känd reporter på Dagens Eko. Vi får snart veta att den vältränade fransmannen med det belevade uppträdandet och den stora allmänbildningen också är tidigare överste i den franska främlingslegionen. Pierre har därför gjort sig av med ungdomens övervikt och blivit ännu en välpumpad, joggande, vinkunnig Guillou-hjälte.
Förutom att, sin vana trogen, släpa med sig en tidigare inte relaterad karaktär in i ett nytt sammanhang (jämför Ponti, Mouna al Husseini och för all del Hamilton själv i de båda senaste böckerna) gör han sig, i denna ovarsamma hantering av Pierre Tanguy, skyldig till ett betydligt allvarligare brott. Han berövar nämligen sin litteratur från den enligt mitt förmenande ende verkligt rimlige förebilden för svenska män i alla åldrar.
Vad vi ska lära oss av detta är beklämmande: intellektet måste vika för våldet. Den bokliga lärdomen och det stilla livet nyttar intet utan något mått av militärisk eller soldatär erfarenhet. Våldets romantik triumferar.