Så händer det igen.
Som blind användare av Internet sedan bortåt femton års tid är jag vid det här laget ganska van vid att titt som tätt stöta på hemsidor och Internet-tjänster som av olika skäl är otillgängliga för mig antingen som en direkt följd av mitt funktionshinder eller till följd av begränsningar i de anpassningar jag använder för att kompensera för detsamma. Jag har på egen hand och med andras bistånd med tiden kommit fram till ett vid det här laget rätt stort antal knep för att ta mig runt sådana hinder och, så långt det är möjligt, tillgodogöra mig den i förstone skenbart otillgängliga informationen lika fullt. Min beredvillighet att vidta sådana mått och steg samt hemsidornas respektive tjänsternas möjligheter att erbjuda alternativa informationskanaler varierar mycket beroende på mitt intresse för och behov av objektet i fråga respektive deras tekniska beskaffenhet och mina för tillfället tillgängliga verktygs anpasslighet.
Liksom de flesta andra Internet-användare har jag på senare år i allt större utsträckning kommit att använda sociala nätverkstjänster för en rad olika ändamål. Till att börja med handlade det mest om att föra dagbok och hålla kontakt med vänner, men i takt med att både jag själv och tjänsterna utvecklats har allt fler användningsområden tillkommit och nu betecknar jag mitt Internet-nätverkande som en högst väsentlig del av både mitt professionella och privata liv.
Det är av den anledningen det hittills varit lika frustrerande varje gång den nätverkstjänst jag för tillfället föredragit av olika skäl valt att göra om utformningen av sin hemsida. För oavsett skälet till förändringarna har de hittills alltid inneburit att jag, på grund av den nya designens bristande tillgänglighet, tvingats lämna den aktuella webbsidan och fått börja om från noll på något nytt ställe.
Det började när Lunarstorm (ja, jag erkänner gärna att jag hade ett konto där) någon gång i mitten av år 2003 bytte användargränssnitt från ett förvisso fult och tämligen opraktiskt, men dock någorlunda standardiserat och, när man lärt sig att hantera dess bristande logik, relativt lättnavigerat utseende till ett Flash-baserat gränssnitt som vad jag vet än i dag är helt och hållet otillgängligt för personer med skärmläsare (rätta mig gärna om jag har fel – jag lyckas själv inte hantera det i dagsläget). När jag påtalade bristen på tillgänglighet för Lunarstorms kundtjänst blev svaret att de minsann inte hade något ansvar för att alla användare skulle ha tillgång till deras tjänst. Så länge tillräckligt många användare utan problem kunde nyttja webbsidan fanns det inget behov – och heller inget intresse – av att göra något åt eventuella brister i tillgängligheten för en mindre grupp användare.
Jag flyttade i vredesmod vidare till Helgon.net, en community som till en början riktade sig till de lite svårare typerna (synthare, gothare och andra kategorier till vilkas led jag aldrig, med undantag för en kort tid som sångare i ett högeligen oseriöst punkband (mer om det någon annan gång), räknat mig) men som med tiden kommit att hysa många av dem som i största allmänhet tröttnat på andra, större svenska nätmötesplatser. Själv uppskattade jag Helgon.net för dess stilrena, enkla design, dess snabbhet och rättframma tilltal utan varken puttinutterier eller onödiga krusiduller. Här förde jag länge min dagbok och även många mer eller mindre vardagliga konversationer med bekanta såväl som obekanta. Mitt tålamod tog emellertid abrupt slut när det visade sig att sajten helt oprovocerat kunde slänga ut mig mitt under en session. Någonting i mina anpassningar låg bakom och det var med andra ord dags att se sig om efter en ny hemvist. (Jag har dock fortfarande kvar mitt konto och tittar in då coh då men har inte anförtrott (den för övrigt föredömliga) dagboksfunktionen vare sig djupa eller ytliga tankar, eller egentligen använt sajten till något väsentligt, sedan utkastandet började.)
Liksom så många andra skaffade jag mig nu ett konto på Facebook där jag trivdes mycket bra. Tills för några timmar sedan. Då bestämde sig hemsidan nämligen för att det fick räcka med smekmånaden – nu skulle Fredrik Fischer (och säkerligen merparten av tjänstens användare tillsammans med mig) utan återvändo bussas över till det “nya Facebook”. Detta “nya Facebook” är egentligen en omfattande (och i vissa kretsar hett omdiskuterad) designförändring av hemsidan som bland annat sägs innebära att det mesta av innehållet nu visas i flöden i stället för som tidigare i små boxar. Jag skriver “sägs” eftersom jag än så länge inte kunnat bekanta mig närmare med fenomenet. Vad det än må bero på – Facebook, mina anpassningar, min webbläsare eller vad det nu är – så kan jag inte komma åt hemsidan ordentligt längre. Det enda jag ser på min punktdisplay är, ironiskt nog, texten “Welcome to the new Facebook” varefter först min webbläsare och, om jag väntar en stund, sedan min skärmläsare hänger sig å det bestämdaste. Detta på en webbsida som i sitt tidigare utförande mer eller mindre omedvetet och med en avundsvärd självklarhet följde rätt många av de tillgänglighetsdirektiv som utfärdats av World Wide Web Consortium för att göra webben till ett trevligare ställe för alla dess användare.
Något av det första jag lärde mig när jag började skriva HTML-kod för fjorton år sedan var att ju enklare kod desto större kompatibilitet. Visst förstår jag poängen med att utnyttja de senaste teknologiska landvinningarna – jag gillar att göra det själv – men vore det inte en bra idé för de sociala nätverkstjänsterna att i görligaste mån fokusera på det uppdrag man givit sig själv – att underlätta för mötena mellan användare – och därmed också göra det möjligt för så många som möjligt att utnyttja de tjänster som finns, om så kanske på bekostnad av en eller annan avancerad utsmyckning?
I väntan på en bättre värld i detta avseende börjar jag nu, återigen, motvilligt se mig om efter en ny social hemvist på nätet. Tills det är dags för nästa flytt…
