Leo Lagercrantz skriver en tänkvärd liten text om kritikerns roll och vad som händer när man försöker vända på kuttingen och låta kritikern göra det som han eller hon normalt är satt att recensera.
Det får mig osökt att tänka på min gamla idé om en konsert där musikrecensenter från hela landet skulle samlas och spela och sjunga tillsammans, gärna med artister i publiken. Jag har inte fått mycket gehör för den här tanken, men nog vore det intressant att till exempel höra Gunilla Brodrej stämma upp i någon kortare romans, Sofia Nyblom sjunga Rodgers och Hammerstein eller Fredrik Strage freestyla några feta rhymes?
Det här är inte riktigt så oseriöst som det kanske låter. Min starka övertygelse är nämligen att det är mycket svårt att bedöma en konstart man inte med visst djup ägnat sig åt. Och även om man kanske inte själv är framstående inom konstarten i fråga är det ju mer än sannolikt att man har ett brinnande intresse för den och således inte skulle ha något emot att utöva den i ett någorlunda slutet sammanhang. Kanske.
