Osmakligt

Jag läste det här för några dagar sedan, men har inte kommit mig för att kommentera saken förrän nu.

Ireen von Wachenfeldt skriver i ett debattinlägg på Newsmill om sin syn på Matti Juhani Saaris dödsskjutningar i Kauhajoki. Hon kommer till den minst sagt halsbrytande slutsatsen att Saari begick mordet för att han är man och för att samhället, som det ser ut i dag, accepterar mäns våld.

Istället för att utfärda diagnoser till förövarna och blunda för de bakomliggande strukturerna borde vi prata om vårt samhälles värdegrunder. Vi måste på
ett tidigt stadium i människors liv visa att detta inte är okej.

Vi måste låta de unga tjejerna ta plats, och de måste få göra det på de unga killarnas bekostnad. I till exempel skolan. Det är de vuxnas ansvar att sätta
ner foten och visa att det här inte är okej. Tjejgrupper måste startas där utbildade vuxna kan möta våra barn och hjälpa dem att ifrågasätta och stå emot
den sneda fördelningen av makt mellan män och kvinnor i vårt samhälle.

Först när vi vågar tala öppet om den fördelningen har vi rätt att ställa frågan: Hur kunde detta hända?

Jag är under inga omständigheter blind för de strukturer von Wachenfeldt talar om. Vad jag emellertid inte kan se är hur de kan relateras till ett vansinnesdåd av en av allt att döma kallblodig och samtidigt desperat man.

Och vad den saken beträffar:

Jag vet vad som händer när man pekar ut män som grupp. Det är bland det mest provocerande man kan göra i offentligheten. Det väcker oerhört starka känslor
av rädsla, raseri och frustration. Det är ett problem. Det omvända gäller för kvinnor, om kvinnor talar vi gärna som grupp.

von Wachenfeldt kan vara fullkomligt lugn – jag är på inga vis provocerad av att hon pekar ut det kön jag råkar tillhöra som, om man drar resonemanget till sin spets, en stor samling potentiella massmördare som bara hålls tillbaka av – ja, säg det. Det som provocerar mig är att von Wachenfeldt av allt att döma försöker plocka något slags politiska poäng på en sådan här händelse.

Även om jag vet att det ingår i klichédramaturgin kan jag inte låta bli att undra över hur resonemanget hade sett ut om Matti Juhani Saari varit en Matilda. Vore en kvinnlig massmördare en symbol för den förtryckta kvinnligheten och vore rådet att låta kvinnorna få mer plats lika självklart i så fall? Och vore den ideologiska uppblåstheten lika påtaglig?

Det är inte generaliseringen som är problemet. Det är den närmast grandiosa enkelspårigheten i resonemanget som får håren i min nacke att ställa sig på ända inför Ireen von Wachenfeldts bisarra utspel.