Det är i och för sig intressant att diskutera bloggandet som fenomen, vad det gör med människor och med världen. Jag blir emellertid inte klok på vad Leo Lagercrantz menar när han skriver sitt “försvarstal”. Är han ironisk? Är han blasserad? Vad är det med karln?
För min del ser jag bloggandet som ett sätt att kunna skriva precis det som faller mig in på det sätt som faller mig in just när det faller mig in. Det är inte alltid nödvändigtvis på blodigt allvar (vilket inte, och det är nog viktigt att påpeka, utesluter att det mycket väl kan vara det). Men vad det än är så är det, åtminstone inte medvetet, ett sätt att vara en del av en framåtrörelse eller något jag bara gör för att försöka hänga med. Jag gör det – faktiskt – mer eller mindre, som den otidsenlige människa jag är, till största delen för ros skull.
