Inget ont som inte har något gott med sig. I dag skriver frilansjournalisten Marcus Dunberg (han verkar ha lytt åtminstone ett medieråd) i en artikel på Newsmill om att den stockholmska (och därmed, antagligen, hela den svenska) bratkulturen (ljuva självmotsägelse!) sjunger på sista versen efter finanshuset Carnegies kraftiga kräftgång på börsen.
Jag kan med fullständigt rent samvete säga att jag aldrig känt någon dragning till denna vämjeliga vattenkammade vräkighetsvurm, inte ens när jag själv varit i som närmast kontakt med dess representanter. Jag kommer inte heller att fälla en enda tår om det visar sig att Dunbergs förutsägelser stämmer. Är det något vi absolut inte behöver i en allt kallare och bistrare värld är det en kultur som bejakar människofientligheten på ett så utstuderat sätt som stekarnas gjort.
Jag reserverar mig däremot åt det bestämdaste mot att döma ut bratsen själva. Det är bara att göra som Jesus bad pappa Gud: förlåta dem, ty de vet inte vad de gör. Eller, förhoppningsvis, gjort.
