500
Lunds stadsteater
Hemsida
Jag är hängivet intresserad av historia och tyckte redan innan urpremiären på den första versionen av 500 att upplägget lät intressant: att med mer eller mindre ortodoxa medel skapa en humorföreställning med historien som bärande tema. Den första versionen, som jag såg både som provpublik och på premiären, var nog så entusiastisk och tämligen strukturerad – ett mellanting mellan en fredagsföreläsning i historia och roliga timmen – men blev långdragen framåt slutet och föll på en del egna grepp. Därför blev jag mycket glad när herrar Jansson och Wester tillkännagav att de skulle tota ihop en ny version av föreställningen som under 2009 års Edinburgh Fringe Festival även skulle pröva vingarna utomlands, efter en intensiv spelperiod mellan 30 oktober och 20 december hemma i Lund.
Det ska sägas med en gång att det som dessa båda egentligen mycket kompetenta komiker presenterar i många stycken inte är värt att kallas föreställning. Inte sällan är även det humoristiska värdet tvivelaktigt. I stället för att strama upp den tidigare versionen och skapa några nya moment i den, trots de motsatta anspråken, rätt lågmälda men hjärtliga föreställningen har skaparna satsat på ännu större improvisationsutrymme, ännu större “interaktion” med publiken och ett ännu mindre mått av folkbildning.
Stämningen är inte längre präglad av till gapskratt road nyfikenhet och anekdotglädje utan påminner mer om ett halvdant företagsevent med något andra klassens radarpar på halvfart. Skrämmande mycket av humorn utvinns ur sådant som rövskrapor, nazister (de fanns med i förra versionen också men fungerade betydligt bättre där) och den gamla klassikern sex i olika former. Jansson och Wester flamsar mest runt och tycks bara ha ett manus med hålltider utan närmare beskrivning av vad som ska hända vid respektive tid – bara att något nytt ska göras. Resultatet blir en jämntjock, ofta trögflytande, stundtals riktigt illasmakande gröt där mandlarna i stort sett helt lyser med sin frånvaro.
