Den ansvarige utgivaren för det häftigt omdiskuterade SVT-programmet Halal-TV, Joakim Sandberg, har nu tagit bladet från munnen och författat en debattartikel i Journalisten där han försöker bena ut vad det är som egentligen varit så kontroversiellt med TV-programmet och som orsakat de stora orden och skälvorna såväl inför som under serien. Han menar att programmet har belyst en viktig del av samhället, nämligen hur det, det vill säga vi, behandlar minoriteter, särskilt en sådan i vårt paranoida samhälle så stigmatiserad minoritet som troende och utövande muslimer. Sandberg undrar också varför ingen journalist tagit sig an den här diskussionen ordentligt och försökt gå djupare än att kritisera de tre programledarna för dålig journalistisk metod och så vidare. Han efterlyser en ordentlig granskning, med traditionella eller otraditionella metoder.
Själv tror jag att det finns en mycket enkel förklaring till varför Halal-TV väckt så stor uppmärksamhet. Det är en förklaring bortom fanatiskt viftande fundamentalister på vilken sida det än vara må, bortom hijabofobin, bortom alla tillmälen. Svenska journalister, och svenskar i gemen, är rädda för religionen och rädda för dem som tror på något större än de själva. Inte konstigt – religion och vad det kan göra och gör med människor är onekligen skrämmande – det är en del av själva fascinationen kring det (det finns trots allt goda skäl till att det heter gudfruktig).
Rädslan har emellertid gjort att vi journalister, som så ofta tidigare påpekats, på det stora hela saknar dels personlig förståelse för religion och tro och dels faktisk kunskap och kompetens på religionens område. Det är helt naturligt att dra öronen åt sig inför det man inte förstår. Och inför detman inte vill begripa är det om möjligt än begripligare att man ryggar tillbaka.
Det är nog tyvärr inte svårare att förstå diskussionen om Halal-TV än att förstå att vi i vårt pseudosekulära samhälle inte på allvar lämnat religionen bakom oss. Vi har sopat den under mattan, gjort den till monstret i garderoben som skrämmer oss eftersom ingen vågar ta fram ficklampan och visa att det bara är kläder där inne. Jag har själv inte sett Halal-TV och tänker därför inte uttala mig mer specifikt om programmet, men så mycket är klart som att vi måste få ett naturligare och mer avspänt förhållande till tro och troende för att på allvar kunna kalla oss sekulära. (Det gäller för övrigt dig också, Christer Sturmark.)
