I söndagens Expressen utlåter sig dess kulturredaktör, den förnämlige Björn Wiman, i rätteligen något konsternerade ordalag beträffande dagens minst sagt besynnerliga syn på barn.
Texten är intressant inte bara för att den i princip bara ställer frågor utan också som startpunkt i en diskussion som vi nog borde ta på allvar snart. En av grundteserna i Wimans resonemang är att vi (varmed ska förstås inte bara svenskar utan, antagligen, hela västvärlden) i dag inte kan göra särskilt mycket utan att antingen bli ledda vid handen av en expert eller inta den omvända rollen. Detta inte minst på barnområdet som, som bekant, blivit en marknad för allehanda mer eller mindre iögonenfallande element. Det sunda förnuftet lyser, som Wiman också påpekar, på grund av rädslan för att göra fel, med sin frånvaro.
Själv undrar jag hur vi egentligen ska ha det. För samtidigt som vi ser devota hyllningar till barnen (eller kanske främst barnafödandet och det lilla relativt gulliga, oerhört beroende knyte vi kallar bebis), exempelvis i det grundligt kanderade danskproducerade programmet De unge mødre, vars (antagliga) i och för sig lovvärda syfte – att visa att det går att vara mamma även när man är under 20 – överskuggas av sockersötman och viljan att till varje pris trycka ner en gloria på de stackars spädbarnens huvuden, ser vi en till synes oändlig rad av TV-program och böcker där barn framställs mer eller mindre som det största problem man kan utsätta sig för här i livet, att det svåraste som finns är att uppfostra barn och så vidare. Den senare linjen tillskyndas även ivrigt, om än delvis indirekt, av tokstollar som skolminister Björklund med krav på hårdare tag mot glinen. Lägg därtill även den ökade accessoariseringen av barnen såsom ännu ett steg i livsprojektet, ännu en del av karriären, ännu något att kanske skriva en bok om och därefter sätta på CV:t.
För all del kan man kanske se detta inte alldeles milda vanvett som ett bevis för att det finns en högre makt på vars dagordning det just nu står “befolkningsbegränsning” på översta raden. För i valet mellan den outsinliga mängd av goda, mindre goda och rent katastrofala råd som världen svämmar över av är det kanske lika så gott att inte välja alls, att ställa sig utanför och förbli barnlös. Det är åtminstone bra mycket enklare än att ägna livet åt att, inte minst som följd av allt som skrivs, sägs och tänks i ärendet just nu, ständigt välja mellan att i olika grad använda borsten eller skaftet på den där curlingkvasten.
