Piratpartiet, som nu (klokt nog) jagar efter all goodwill de kan få, uppmanar sedan en tid i kampanjen Sharing is Caring oss alla att ge blod till de för tillfället (och som vanligt efter långhelgerna, då de är obemannade) tämligen tomma blodbankerna.
Jag instämmer verkligen i det ytligt sedda syftet – det behövs fler blodgivare (snart har jag kanske själv övervunnit min rädsla för injektionsnålar till den grad att jag själv villigt skulle uppsöka en blodcentral). Piraterna har förstås en egen dagordning och vill påvisa likheten mellan fildelning och blodgivande, vilket Marcus Bohlin skriver mycket träffande om (via Sofia Mirjamsdotter).
Själv blir jag nästan lite illa berörd. Har verkligen Rick Falkvinge och hans matroser blivit så desperata i sin stundtals direkt pamfletterande politiska kamp att man ser sig nödsakade att likställa ett faktiskt rätt stort medicinskt problem (det är, som jag förstått saken, aldrig ens i närheten av överskott i de där blodbankerna) med ett som, inte minst för mig som arbetar både som journalist och kulturarbetare, förvisso är intressant på ett filosofiskt och praktiskt plan men knappast kan beskrivas som livsavgörande i samma mening som den nationella blodbristen? Är genomslaget för detta enfrågeparti egentligen så litet att man behöver vidta sådana mått och steg? Räcker det inte att ställa sig bakom blodgiveriet – vilket vore nog så behjärtansvärt – utan att prångla ut sin egen politik i samma andetag? (Och ja, det här skulle jag ha sagt om motsvarande gjorts av något annat parti med lika begränsad offentlig framtoning som Piratpartiet.)
Men för allt i världen, ge blod! Och ser ni en dag någon som går in på blodcentralen med ett sammanbitet och beslutsamt uttryck för att strax därefter, lika beslutsamt, gny förskräckt inne ifrån något av sjukrummen, så är det kanske jag som börjat leva som jag lär i den här frågan.
