Åsa Linderborg har skrivit en mycket träffande text om Janne Josefsson. Jag funderar lite över Josefssons besynnerliga, korsfararaktiga förhållande till det sanna och rätta och hur det både upphöjs till något eftersträvansvärt och samtidigt ses som något djupt föraktligt – hur foten-i-dörren-journalistiken (och nu på senare år foten-i-dörren-debatterandet), vilkens främste företrädare Josefsson torde vara, åtminstone på svensk mark – både betraktas som den ädlaste formen av grävande journalistik och som en av de allra smutsigaste mediemetoderna. Och för att besvara Linderborgs fråga: ja, man har rätt att tacka nej till att medverka i Debatt. När jag tänker efter handlar det kanske snarare om en skyldighet.
För min del tycker jag inte ens att hans program, vare sig det handlar om Uppdrag Granskning eller Debatt, är bra, eller ens i någon traditionell mening uthärdlig, TV. Josefsson har med åren alltmer framstått som en mycket osäker person med ett ofantligt självhävdelsebehov vilken råkat få grävande journalistik på “bästa sändningstid” som utlopp för sin narcissism. Det kunde ha gått mycket värre – för all del kan det fortfarande göra det, men dock – om Josefsson vat en politisk bana. Månne gör han det i framtiden, som Linderborg spekulerar i sin avslutning. Den dagen börjar jag skissa på mina emigrationsplaner.
Tilläggas ska väl också att denne självutnämnde sanningens vite riddare inte alltid är så intresserad av sanningen om den inte skulle gagna hans egna syften, som Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström noterar.
