Antagligen inte utan fog hävdar Björn Wiman att Ingemar Johansson var den sista kvarlevan av “50-talet när allt var möjligt”. Antingen skojar Wiman eller så har han dålig koll på vissa av årtiondets genombrottslingar eller ett mer samtida fenomen (vars decennietillhörighet dock kan diskuteras; vissa torde kunna anföra att detta snarare hör till 30-talet eller än tidigare årtionden).
