Nina Lekander ställer en mycket berättigad fråga (tekniskt sett är de väl två egentligen, men en till sitt väsen) på Expressens scenblogg rörande DN:s teaterkritiker Leif Zern:
Men vad är det med teaterfolk?! Hur kan de vara så surt fixerade vid denna kloka, genomhyggliga
och superkunniga teaterkritiker?
Jag instämmer verkligen i frågeställningen. Jag antar dock att det har en mycket enkel förklaring: på samma sätt som det finns en tydlig men i ord ytterst svårfångad gräns för hur dålig en kritiker får vara finns det helt uppenbart även en gräns för hur bra man får vara. Och att vara för analytisk kan straffa sig.
Man får hoppas att herr Zern inte låter sig bekomma av dessa nålstick från scenkanten.
