Inte imponerad

Ända sedan jag först hörde talas om Les bienviellantes (med reservation för stavningen – jag är varken frankofon eller -graf) har jag tyckt att hypen förefallit en smula bisarr. Och Michiko Kakutanis recension bara stärker denna övertygelse. Men så har jag heller aldrig varit mycket för vare sig splatter, freudianska grubblerier eller relativiserandet av tragedier.