Jag lovade mig själv att inte skriva om dagens förlovningsståhej, men nu kan jag inte låta bli: en viss Dag Elfström, redaktör för den för mig tidigare okända konservativa debattsidan Tradition och fason, har skrivit en artikel på Newsmill där han indignerat framhåller denna dag som en triumfens dag för monarkins fiender. Med diverse storvulna åthävor gör Elfström den i och för sig rimliga åsikten gällande att riksdagen, genom 1980 års förändrade successionsordning, försökt att “under kuppartade former” avskaffa monarkin bakvägen.
Det är egentligen inte så mycket Elfströms artikel som den allmänna åsikten som ligger till grund för den som jag vänder mig emot. Elfström och hans gelikar talar vitt och brett (i Elfströms fall dessutom på lätt arkaiserande von Oben-svenska) om att monarkin står för kontinuitet och stabilitet utan att närmare specificera vad just denna monarkiska kontinuiteten och stabiliteten (om den nu existerar – har karln någonsin hört talas om tronföljdskonflikter?) ska vara bra för. Är den månne ett axiom?
Mycket tyder på att åtminstone Elfström ser det på det viset, inte minst hans citerande av den brittiska drottningmoderns uttalande om att traditioner är till för att vidmakthållas. Allt blir en enda lång kedja av cirkelbevis.
För naturligtvis blir det i någon mån ätten Westling som bestiger den svenska tronen när Victoria Bernadottes och Daniel Westlings barn väl ska tillträda sina märkliga, officiella roller fullt ut. Frågan är bara om detta har någon verklig betydelse för någon utöver förstockade och envetet nostalgiska monarkiromantiker.
Uppdatering: Isobel Hadley-Kamptz har en betydligt mer grundläggande invändning. Och en rolig felläsning.
Uppdatering: Nils Gustafsson säger en del viktigheter angående själva kärnan i problematiken. Och nog är hans och hans pappas kompromiss en rätt tänkvärd variant. Det har ju, som bekant, funkat förr.
Uppdatering: Slutligen har Håkan Engström gjort en schlagerrelaterad iakttagelse i det här ärendet.
-
Fredrik Fischer
-
Johan Enström