Det pratas en del om Susan Boyles framträdande i Britain’s Got Talent häromsistens. Jämförelserna med en tidigare tävlande har inte låtit vänta på sig. Själv tar jag det lugnt med sentimentaliteten – visst, det är kul att ge cyniker på truten, men det är inte allt – och försöker fokusera på hur bra Boyle faktiskt är som sångerska betraktat.
Hon säger sig själv vilja bli lika populär som Elaine Paige, men glädjande nog är Boyle ingen blek kopia av just Paige. Boyles “I Dreamed A Dream” är, efter en och en halv genomlyssning, till exempel inte något exempel på den paigeska, elastiska och praktiskt taget skarvlösa sångstilen.
Hennes uttryck är snarare att räkna till det (super)affekterade i stil med Patti LuPone (här med förspel, olikt Boyles framförande). Ännu mer snarlik är Boyles tolkning Ruthie Henshalls från 10-årsjubileumskonserten. Boyle är fristående i sin tolkning (som jag personligen tycker på sina ställen är stråt vassare än både Henshalls och LuPones, låt vara mer åt det traditionella hållet), men hade mått bra av lite mer nyanser och en bättre hantering av den i och för sig gräsligt mariga passagen från “But the tigers come at night…”.
Man får hoppas att den tvivels utan snart kommande skivan är mer variationsrik än vad tidigare Talent-deltagares varit. Något mer än poperettballader måste hon väl kunna?
Uppdatering: Playbill Online meddelar att Cameron Mackintosh tydligen också gillade Boyles version.
