Nog har Per Wirtén rätt i sin reflektion över det bisarra åtalet mot Anna Odell: psykvården prövades och befanns godkänd. Det var ju bara lite olyckligt att inte rättssystemet var lika vattentätt. Och ändå är det kanske bäst som sker: med lite tur kommer åklagarsidan att snopet få slinka tillbaka till de snusförnumstiga symbolfrågekloaker där de hör hemma med sina stukade svansar mellan benen.
Å andra sidan är Ann Heberleins iakttagelser, baserade på smärtsam personlig erfarenhet, inte mindre intressanta. För det går inte att bortse från de okända konsekvenser Odells konstnärliga prövning av S:t Görans sjukhus med största sannolikhet fick för någon verkligt sjuk, någon verkligt behövande. Den saken lär aldrig kunna prövas juridiskt: vi kan aldrig veta vilka konsekvenser Odells handlande hade för eventuella vårdbehövande och det skulle, med tanke på wallraffnaturen i projektet, inte vara möjligt att betrakta det hela som ett brott – för alla inblandade utom Odell själv var hon ju en person i lika stort vårdbehov som någon annan i samma (verkliga) situation. Ändå hoppas jag att debatten inte slutar i ett skyttegravskrig mellan förespråkare för konstnärlig frihet och dem som ifrågasätter nyttan av sådana här experiment och pekar på deras potentiella konsekvenser.
