Björn Wiman har med hänvisning till böcker av Käbi Laretei och Sven Lindqvist skrivit en artikel som diskuterar den högst sannolika möjligheten att förändringen av kärleken under det senaste halvseklet mycket väl skulle kunna ha att göra med förändringen av språket vi använder för att beskriva och uttrycka den. Det handlar, föga överraskande, en del om förflackningen av de kulturella referenserna (Lindqvist talade om sin Cecilia genom att referera till ingen mindre än Eurydike) och jag blir lite betänksam. För visst låter det vackert att i högstämda ordalag jämföra sig själv och föremålet för sina heta känslor med Leo Tolstojs romanfigurer, men är det inte lite väl mycket sturm und drang över alltsammans? Och är det verkligen berättigat att diskutera kärlekens eventuella förytligande i någon mer allmän mening med utgångspunkt i personer med så gedigen kulturell bakgrund och förankring som paren Bergman-Laretei och Lindqvist?
Själv funderar jag på om det inte vore dags att som komplement till de tvivels utan intressanta och romantiska alstren av Laretei och Lindqvist även se till att få utgivna porträtt av mer genomsnittliga dåtida romanser. Ska jag vara ärlig läser jag tusen gånger hellre Tjechovs och hans Olgas korrespondens, som visserligen håller hög stilistisk nivå men undviker att inveckla sig i alltför långtgående myt- eller romandränkta euforier (kanske just på grund av Tjechovs yrke), än i och för sig otvetydigt ärliga men ändå – med bara Wimans exempel som grund – något överspända hyllningstal till den där figuren på piedestalen.
Vad snabbheten i korrespondensen beträffar kan den säkert ha spelat in för den påstådda fördjupningen av kärleksuttrycken. Ändå förefaller det mig en smula förmätet att sätta sig till doms över andras val av kärleksförmedling. För även om ett enkelt “Jag älskar dig” på Facebook kan kännas torftigare än en sonett är det till syvende och sist adressatens sak att avgöra huruvida en kärlek är på riktigt eller inte.
