Sofia Mirjamsdotter skriver om fattigdomsproblematiken i Sverige, i synnerhet den problematik som hänger ihop med att vi är så bra på att vända bort blicken inför det faktum att någon – särskilt om det rör någon i vår omedelbara närhet – inte har pengar till brödfödan. Och nej, det relativiserade fattigdomsbegrepp som Mirjamsdotter lägger fram är absolut inte orimligt.
Frågan är vad roten till denna märkliga skamkänsla inför att hjälpa varandra kommer ifrån. Är det själva den risk för den egna välmågan som någon annans fattigdom innebär som gör oss rädda för att hjälpa våra systrar och bröder upp ur den skit de sannerligen inte förtjänat att hamna i?
Är det kanske så att vi, i världens modernaste och mest jämställda, mest omtänksamma och generösa land, helt enkelt inbillar oss att vi har det så bra att här minsann inte kan finnas några som inte har det så bra som vi (tror att vi har det)?
Högmodigt och fåfängt är det. För visst har vi ett trygghetssystem i Sverige, men för att fångas upp av det måste man falla ganska långt. Och hårt. Och det är inte heller så att man omedelbart bara “fångas upp” – man får se till att hålla sig kvar bäst man gitter.
Men det är lättare att vara barmhärtig samarit via telefon till någon humorgala, där vi inte behöver känna våndorna hos de människor vi hjälper, än att se sin vän – eller bara någon som behöver det på gatan – i ögonen och vara till hjälp här och nu.
