Jag har mycket lite till övers för sentimentalt dravel i samband med Michael Jacksons frånfälle. Plötsligt förväntas vi tro att det var popkungen från det tidiga 1980-talet som dog – det gjorde han med största sannolikhet ungefär samtidigt som myten om honom föddes. Han var ett vrak, skuldsatt långt över hårfästet. Han hade inte gjort en minnesvärd låt – eller haft en ordentlig hit – sedan tiden kring Dangerous i början av 1990-talet. Han hade dessutom ett ofta kritiserat storhetsvansinne utöver det vanliga. Och så vidare.
Nej, jag sörjer inte popens Peter Pan. Den han drömde om att vara, den han trodde han kanske var, fanns aldrig. Och den patetiska spillra av en människa som återstod när dansaren, sångaren och låtskrivaren för länge sedan försvunnit och det bara var den skandalomsusade, bankrutte, pedofilmisstänkte, långt över gränsen för det hälsovådliga plastikopererade föredettingen som återstod är det väl ingen som på allvar vill minnas som det största som nöjesindustrin någonsin producerat (eller om det möjligen är tvärtom)? För människan bortom varumärket och produkten Michael Jackson lär inte många av de hysteriskt gråtande fansen utanför universitetssjukhuset i Los Angeles ha haft någon vidare kännedom om. Frågan är om han ens hade det själv.
