När jag var liten firade vi FN-dagen på dagis. Jag minns en gång när vi gick ett karnevalståg (det var kanske avsett som en demonstration av något slag, men rubricerades som karnevalståg (ett ord jag redan då, tack vare en mer bemärkt karneval, hade helt andra associationer till än papphattar och flåshurtig välgörenhet (nej, hon var inte min dagisfröken – inte han heller – men ungefär så här illa var det)). Det var kanske den mest påtagliga manifestationen, men även långt upp i grundskolan ägnades några timmar varje FN-dag åt att lyssna på föredrag och se filmer om hur förträfflig världsorganisationen var och åt att sjunga “I natt jag drömde” som om den där drömmen inte var en utopi utan den högst påtagliga verkligheten.
Det har aldrig framstått som så värst häpnadsväckande att FN är en organisation med stora problem av alla de slag. Ändå blir jag förfärad och förstämd av Anna Ekströms artikel i Expressen om dess ständiga och ständigt komprometterande kompromissande med de besynnerligaste politiska element.
Demokratin lever av sig själv så länge alla vill det. Men yttrandefriheten har en självförstörelsemekanism som blott alltför många hittat startknappen på under alltför lång tid. Kanske är enda sättet att stämma i denna grisbäck att lämna denna aparta diskussionsklubb för mer konstruktiv samvaro på annat håll.
