Jag har tidigare tyckt att Andreas Ekströms aversion mot – närmast avsky inför – Lennart Hellsing känts en smula överdriven. Så himla hyllad har han väl ändå inte blivit? Och så påträngande uselt är det väl ändå inte? Detta sagt av en person som bara är marginellt bekant med Hellsings verk (det var mest bara TV-serien om Daniel Doppsko och en eller annan men(ings)löshet från Krakel Spektakel som smög sig in i mitt medvetande) – min barndom präglades däremot väsentligt av Hans Alfredson, Povel Ramel, Gunilla Bergström, Astrid Lindgren, Tove Jansson och några andra. Men Hellsing? En oförarglig nonsensrimmare, på sin höjd, med ett lite för varmt förhållande till söderslang.
Nu har emellertid Nina Lekander, en i vanliga fall ytterligt läsvärd, skarp och omdömesgill skribent, fogat en panegyrisk hyllning till Expressens kultursidas redan från början något överspända serie artiklar med anledning av Hellsings 90-årsdag. Ämnet för texten är översättningar och föga överraskande prisas Hellsings arbete i detta fack i högan sky (det är för övrigt något roande att Lekander menar att det faktiskt vore ett alternativ att översätta poesi rakt av, helt utan hänsyn till sspåkens olikheter). De exempel hon tar på Hellsings hantering av en dansk bok, Fiskernes ABC, är närmast grymma i sin parodiska dumhet. för sällan har väl en översättare gjort större våld på ett från början så utmärkt verk.
Och vad den saken beträffar: ja, jag är numera betydligt mer böjd att instämma med Ekström.
