Elin Grelsson skriver hos Expressen i dag om fenomenet Madonna och vad hon betytt för musikindustrin och, inte minst, för kvinnligheten vid 1900-talets slut.
Jag vet inte mycket om Madonnas betydelse för den allmänna självuppfattningen bland världens kvinnor annat än ur ett strikt teoretiskt perspektiv. Vad jag däremot vet är att jag alltid känt mig rätt väl hemmastadd i Madonnas musikaliska och ideologiska värld, åtminstone sådan den såg ut fram till stolpskottsalbumet Music: ett bedrägligt lättvindit formulerat manifest för var och ens rätt till självbestämmande och sin egen, personliga existens framsjunget i, åtminstone stundom, bästa tänkbara popförpackning.
Mina personliga favoriter i Ciccones albumproduktion är Erotica och det, vad jag förstått, våldsamt utskällda och därmed oförtjänt underskattade Ray of Light – det förra för att det med minsta möjliga medel ger ett tämligen konsekvent budskap (därtill utan de rejäla doser slisk som solkar delar av den tidigare produktionen), det senare i första hand för dess rent musikaliska företräden.
