Jag vet förstås att var och en som är vid någorlunda sunda vätskor hyser en välgrundad metodisk skepsis mot det mesta som står att läsa på Aftonbladets nöjessidor. Emellertid kan jag inte undgå att förundras över rapporteringen från presskonferensen inför den stundande amerikanska konsertversionen av och den engelskspråkiga premiären på Kristina från Duvemåla.
De båda upphovsmännens lättbegripliga besatthet av Helen Sjöholm (ja, jag tycker också om henne som artist) tycks nämligen ha gått en smula överstyr och man menar på fullt allvar (även om det inte uttrycks i Aftonbladets text i ärendet) att det inte hade blivit något av med denna konsertversion (och, antyds det, den länge omtalade Broadway-uppsättningen, i vilken hon förväntas spela rollen igen) om inte Sjöholm hade tackat ja till att göra titelrollen. Skaparduons förklaring till sin märkliga hållning är om möjligt än besynnerligare:
– Många här, i alla fall i teaterkretsar, är stöpta i en form som bygger på att de måste anpassa sig till en viss sorts saker. De projicerar så mycket, medan Helen är så … förankrad i hela sig.
Det är inte gott att veta vad de båda skäggprydda multimiljonärerna menar med detta mycket diffusa uttalande. Syftar de exempelvis på den amerikanska formen av belting och att Kristina förväntas sjunga på ett annat sätt? Och vad betyder det där om att Sjöholm är så “förankrad i hela sig”?
För min del tror jag att dessa och alla andra frågetecken kring detta med Helen Sjöholm (nu lite väl till åren kommen för den här rollen) i denna uppsättning bara handlar om att herrar Andersson och Ulvaeus själva inte förmår se någon annan i rollen som Kristina. Detta kommer i värsta fall att få tråkiga konsekvenser för såväl Helen Sjöholm (som kommer att få göra rollen till dödagar som en annan Carol Channing i Hello Dolly eller, kanske mer relevant, Colm Wilkinson i Les Misérables) som för publiken som eventuellt inte får en optimal upplevelse på sitt modersmål och, inte minst, för dem som förr eller senare ska ta över rollen. För vem vill göra en roll som alla, inklusive verkets skapare, så tydligt anser tillhör en och bara en artist?