Dumslut på förhand

Apropå det här med Bergmanmusikaler har ju Erland Josephson, Ulla Åberg och Björn Hallman nyligen aviserat att man tänker göra musikal av Ingmar Bergmans komedi För att inte tala om alla dessa kvinnor. Med den dämoniskes välsignelse, inhämtad i god tid före hans insomnande, bör det tilläggas. Och nog för att det verkligen inte är någon storartad historia (åtminstone om man ska tro A.H. Weilers recension från New York-premiären i oktober 1964), men detta inlägg handlar inte heller så mycket om källmaterialets kvalitet och duglighet för musikteatralisering.

Det handlar i stället om Gunilla Brodrejs ytterligt besynnerliga utfall mot hela projektet, vilket stod att läsa på Expressens kultursidor för några dagar sedan. Brodrej uppfattar detta tilltag närmast som hädelse gentemot Den Store BERGMAN och hans verk. Hon jämför tilltaget med det möjligen olyckliga öde som drabbat några av Astrid Lindgrens sagoboksfigurer i händerna på nöjesfältsentreprenörer, privatteaterägare (i det här fallet är dessa två synonyma) och producenter av tecknad film och höjer ett varningens finger inför hur illa det kan gå om vi inte tar oss noga i akt för den skändlighet, den styggelse vars namn är musikal.

Det här är förstås rena nysen. För det första är Brodrej sent ute. Jag kan förstå om kritiken hade kommit 1973, då en annan, betydligt mer berömd, Bergmankomedi blev musikal (vilket var första gången denna överföring tilläts, även då med regissörens godkännande). Brodrej antar, vad jag kan se helt utan fog, att verket ska sättas upp på någon av Stockholms privatteatrar, ett förmodande som med tanke på de inblandades höga status i kulturlivet låter mer än en smula förhastad. Likaså gissar hon att musikalen kommer att bli trivial och på något vis besmutsa Bergmans verk. Vad hon grundar det på är inte gott att veta. Visst, filmens handling kanske inte är den mest dramatiskt djuplodande i den bergmanska produktionen, men det var väl inte så många som trodde att Sommarnattens leende med alla sina farsartade förvecklingar skulle bli en så gripande och mänsklig musikal som A Little Night Music?

På sätt och vis önskar jag nästan att någon av våra allra mest respekterade teatrar tar sig an det här företaget. Varför inte, Kungliga Operan, denna av i synnerhet Brodrej upphöjda institution, som producent (låt vara med en expertensemble från musikal- och talskådespelarfältet)? Det vore uppfriskande för det för sin konstnärliga feghet kritiserade operahuset. Det kunde kanske också äntligen få mina vördade kritikerkollegor (och även andra i branschen) att slutligen, utan nedlåtande gliringar och dumheter, acceptera musikalen som den konstform den är och kanske, rent av, skaffa sig lite djupare kunskap om genren än några flyktiga minnen av Kristina från Duvemåla och något hum om någon tjomme i mask.