Jan Gradvall skriver mycket tänkvärt i Expressen om kritikens och kanske framför allt kritikernas villkor i det inte längre så nya medielandskap där vem som helst, rent teoretiskt, kan skapa sig en publiceringsplattform med potentiellt mycket stor räckvidd. Än en gång påminns jag om min strävan att göra min kritik till första (eller kanske snarare andra) inlägget i en diskussion om den konst jag anmäler. Jag tror att en ödmjukare inställning, i kombination med en rejäl kompetensmässig uppryckning, bland oss kritiker är det enda sättet att behålla legitimiteten för detta skrå på lång sikt.
När jag skriver det här blir det skrämmande uppenbart att det inte finns någon vettig terminologi för utövare av den “nya” slags kritik som Gradvall diskuterar i sin text, den där mobilkameror kan vara ett lika effektivt medium som aldrig så många konsertbesök sammanfattade i några tusen tecken på ett papper eller en skärmsida. Det i sig är ett rätt stort problem.
Uppdatering: minst lika intressant är Po Tidholms svar i ärendet.