Johan Hilton skriver det mesta av det som behöver skrivas i det skräckparodiska efterspelet till sverigedemokraternas (av Hilton mycket pregnant benämnda “det folkhemsrasistiska skitpartiet”) partisekreterare Björn Söders illitterata hänvisningar till Bröderna Lejonhjärta såsom en kampbok för partiets egen sak enbart baserat på att man, enligt Söder, liksom karaktären Skorpan “ser ljuset”. Jag vore rent kursivt intresserad av en smula lindgren-exeges från partisekreteraren eller någon av hans hejdukar, enbart för att ytterligare öka den munterhet vilken Hiltons reflektioner i ärendet bistår med.
Det är för resten fullkomligt obegripligt för mig hur man ska kunna ta ett parti på allvar som på detta vis gång på gång skämmer ut sig. Skulle de komma in i riksdagen skulle en hel kår av politiska satiriker behöva se sig om efter nya arbeten – inte på grund av utrensningar av politiskt obekväma element (även om sådana säkert skulle vara önskvärda i dessa nödtorftigt maskerade brunsåsars led) utan för att verkligheten i så fall skulle överträffa även ordentligt skruvade nidbilder (och det där gäller även er i viss mån, herr socialminister).