Det kommer väl knappast som någon överraskning att den förlorande nej-sidan i den med rätta omtalade omröstningen om huruvida Svenska kyrkan ska viga homosexuella par (och därmed om en rätt väsentlig del av synen på äktenskapet samt, för somliga, en (i mitt tycke) oproportionerligt stor del av den kristna tron) haft svårt att ta sitt nederlag med jämnmod. Ändå är det med besvikelse jag läser dagens artikel i Kyrkans Tidning vari det framkommer att ja-sidan av nej-sidan utmålas som okristna och på andra sätt inofficiellt och utanför offentlighetens ljus får utstå skitkastning. Det är förvisso en (föga hedervärd) tradition i den kristna historien att både kasta skit och kalla varandra för både det ena och det andra, men nog trodde åtminstone jag att vi var förbi det stadiet där vad tredje och fjärde och femte part sysslar med i sängkammaren påverkar vad första och andra part anser om varandras eventuella trosuppfattningar. Sekundärt för de stridslystna bakåtsträvarna, men primärt för var och en som kan se världen bortom den egna kyrkbänken, är förstås att sandlådefasoner av det här slaget knappast får den av många (däribland sannolikt en del av de flitiga beslutsbelackarna) för vekhet och opportunism anklagade Svenska kyrkan att framstå som ett värst rimligt eller seriöst alternativ för den som söker ett trossamfund.