Läs Jens Liljestrands utmärkta artikel om den ömkliga historien om Jan guillou och KGB, allt utifrån ett litteraturvetenskapligt perspektiv. Frågan är om Guillous behov av att gestalta allt på exakt samma sätt är kopplat till läsarnas uppenbara behov av att se samma historia upprepas gång på gång, en trygghetsnarkomani fokuserad på (i Guillous fall) den egna förträffligheten och behovet av, som det tycks, något slags andlig och (kanske också) fysisk penisförlängning. Men, tja, det är som jag tidigare nämnt inte de pojkrumshjältar som spelar huvudrollerna i hans romaner som är hans egentliga alter egon. Den rollen intas i realiteten nämligen av de ytterst sällan förekommande (jag har hittills bara hittat en) mer emotionellt komplexa, mindre spektakulära andrahuvudrollsinnehavarna.