Det var det här med det samtidiga innehavandet och konsumerandet av smärre kaffebröd. Kyrkans Tidning berättar om Humanisternas grämelse över att, i enlighet med ett beslut anno 2006, inte åtnjuta statsbidrag som andra trossamfund. Ordförande Christer Sturmark utvecklar förbundets (eller möjligen sin egen) illa dolda förtrutenhet över förfördelningen i en argumenterande artikel i Västerbottens-Kuriren.
Man kan å ena sidan naturligtvis generellt hålla med Sturmark om det besynnerliga i att en stat som Sverige tilldelar trossamfund miljontals kronor i statliga medel. Å andra sidan luktar hela artikeln tiggarbrev och avundsjuka lång väg. Det rimliga vore väl att en organisation som öppet bekämpar gudstrons och religionens inflytande i samhället helt och hållet skulle vända sig emot ett sådant här förfarande. I stället vill Sturmark uppenbarligen att Humanisterna ska betraktas som ett trossamfund bland andra, till synes av något slags likvärdighetsprincip men av allt att döma av rent ekonomiska skäl. Han undviker sorgfälligt att nämna siffror när han gör svepande påståenden som att Humanisterna företräder en livsåskådning som omfattas av en väldig massa svenskar, att Humanisterna har långt fler medlemmar än de buddhistiska trosinriktningarnas samarbetsorgan och så vidare. Vore han trogen sin egen upplysningsfilosofi vore det väl på sin plats med lite vetenskaplig hederlighet.
Och vad den saken beträffar är det besynnerligt vilka krumsprång han gör för att få med det transcendentala i Humanisternas världsbild. Nej, de har ingen gudstro eller tro på något överjordiskt styrande, men jo, man kan få “gränsöverskridande upplevelser” av sådant som naturen eller musik. Denna slags upplevelser är tydligen helt OK enligt Sturmark. Det torde med andra ord vara fritt fram för mystiker av alla de slag att ansluta sig till hans led så länge de talar tillräckligt tyst om att de är religiösa. Eller möjligen så länge plånboken är tjock nog.
