Jag har för bara en liten stund sedan lagt The Gathering Storm, tolfte delen i Robert Jordans (och numera även Brandon Sandersons) The Wheel of Time ifrån mig efter närmare en veckas sträckläsning av ljudboksversionen. Utan att avslöja för mycket av innehållet är jag hur som helst mycket glad över den. Det var länge sedan jag kände en sådan värme inför den här serien som under de senaste böckerna känts allt mer reumatisk. Här finns – kanske tack vare Sandersons inblandning, kanske genom Jordans uttryckliga strävan att göra detta till den sista romanen i serien (även om denna roman är en tredjedel av den jättevolym Jordan föreställde sig som avslutningen av hans stora fantasyepos) – en nytändning, ett driv och en kärlek till berättelsen, karaktärerna och budskapet – inte minst manifesterad i några scener av närmast shakespearesk tyngd – som är ett av de många skälen till att jag håller denna serie så högt men som jag till stor del saknat på sistone.
Det finns mycket att tänka på i samband med denna historia, inte minst dödens skugga som vilar så tung både över karaktärerna i den och över verket i sig (Robert Jordan dog i september 2007 och Brandon Sanderson togs in för att slutföra romanen och serien baserat på hans anteckningar); men också hoppets och kärlekens betydelse långt bortom de predikande klichéerna. Det är en mycket vacker bok.