Under någon månads tid i höst har jag harvat igenom den av för mig outgrundliga skäl omåttligt populära samling kiosklitteratur som går under det något missvisande namnet Millenniumtrilogin. Jag är om möjligt än mer konsternerad beträffande dess orimliga framgångar i de svenska stugorna och har hittills (cyniskt) tänkt att det hela förmodligen handlar om en överhövan lyckosam marknadsföringskampanj i synergi med en död konstnärs svårvedersägliga attraktionskraft (i detta avseende, om också i inga andra (i synnerhet inte vad gäller kvaliteten), kan man här dra paralleller mellan framlidne Larsson och salig Eva Cassidy, varav den senares musikaliska kvarlåtenskap på ett makabert sätt plundrats in till minsta smula av hennes kanhända alltför hungriga skivbolag). Marielouise Samuelsson visar sig i en artikel i stort sett dela min uppfattning rörande denna mediokra megasuccé.
Det är öfr övrigt intressant att jämföra Larssons och Jan Guillous samlade livsverk. Två journalister, båda män, berömda för sina mediala triumfer (den senare även beryktad för sitt samröre med Sovjetunionen, en historia jag för övrigt ser mycket fram emot upplösningen på), vilka båda på ett eller annat vis lever ut sina mer eller mindre medvetna önskedrömmar i romanform. Inte undra på, kanske, att Guillous eget förlag enligt envisa rykten nobbade Larssons till thrillers förklädda sexfantasier – varför sälja det man redan säljer?
