Näsvisdomar

Jesper Högström skriver väldigt tänkvärt om Vellinge och den skånska salongsrasismen. Jag är själv uppvuxen på rakt motsatt sida av landskapet jämfört med Högström, därtill nästan tjugo år senare, men får kusliga igenkänningskänslor av reportaget: instängdheten, det truligt uppgivna missmod som bara låter anas i Vellingeutspelens undertexter men som finns fullt utslagen i de allra dunklaste, men dessvärre föga sällsynta, delarna av det österlenska kynnet. Månne en gång att man skulle göra en text om detta?