Apropå Patrick Healys artikel om de otvivelaktiga ekonomiska svårigheter som många uppsättningar på Broadway har att tampas med (orsakade av finanskrisens efterverkningar och uppvisade genom en osedvanligt liten omsättningsökning under Thanksgiving-helgen förra veckan) och det skydd som en eller flera kända ensemblemedlemmar kan utgöra mot sådana problem akn det vara intressant att diskutera kändiscasting ett litet ögonblick.
Man kan nämligen fundera på vad som satt igång denna trend. Är det så att producenter cyniskt tänker sig att publiken ser vad som helst bara det är rätt kändisar med eller är det så att publiken flyr uppsättningar i sådan utsträckning att man inte ser annan råd än att tillgripa affischnamn (vanligen från film- eller TV-branschen) för att locka tillbaka dem? Eller är det hela bara en upplevd bekväm genväg till biljettförsäljning när man inte kan komma på några vettiga skäl för eller sätt att marknadsföra sin uppsättning bortsett från “Se x på scen!”?
Klart är hur som helst att det går alldeles utmärkt att skapa och framför allt hålla liv i en hit utan att ständigt tillgripa kända namn. Nyckeln är, som vanligt, ett starkt varumärke. Knäckfrågan är om detta måste existera på förhand (som i fallet med Wicked eller Lejonkungen) eller om man kan bygga upp det för uppsättningen själv.
Jag tror att den teaterkris som bland annat inneburit att privatteatrar i Sverige i princip inte längre vågar tro på huvudrollsinnehavare utan bakgrund i minst en veckotidning och som i allt högre utsträckning även gör Broadway och West End till återkommande arbetsgivare för filmens och skvallerpressens älsklingar är en fråga om lättja och bristande uppfinningsrikedomhos producenterna. Man kan sälja det man vill bara man vill det tillräckligt gärna och med tillräckligt slagkraftiga medel. Och är det dessutom något bra och givande man vill sälja kan det, med lite tur, snart börja sälja sig helt på sina egna meriter.
