I Dagens Nyheter kan man läsa en illa rumphuggen artikel om kritik, i synnerhet teaterdito och i all synnerhet sågningar. Det är tämligen underhållande, om än, som sagt, alldeles för kort, läsning. Emellertid är texten förbluffande dåligt underbyggd. Varför Marcus Wilhelmsson bara valt att intervjua någon enstaka person ur det rätt rikhaltiga galleri av sågare och sågade som bara de senaste trettio åren av svensk kulturkritik erbjuder är inte lätt att lura ut. Att han inte ens bemödat sig med att prata med Leif Zern, den egna tidningens förste (i rangordning, vad jag kan avgöra) teaterkritiker, vilken står bakom en hel del välunderbyggd vitriol borde falla under kategorin tjänstefel. Och att utblicken utanför landets gränser är så dålig att Wilhelmsson nödgas ta till svepande och till intet förpliktigande formuleringar rörande New York Times makt att avgöra ödet för föreställningar på Broadway visar om inte annat hur provinsiell den här diskussionen lätt blir.
(Det vore för resten intressant att fundera lite över huruvida den här texten kan bedömas som en sågning.)
För övrigt kan noteras att jag verkligen instämmer i den i texten framförda efterlysningen av mer välunderbyggda negativa recensioner. De exempel på vad som bedöms som spetsfundigt formulerad kritik som tas upp i artikeln förefaller för mig som veritabla neanderthalfasoner i en genre där en fäktares finess och precision måste till. Jag erkänner villigt att jag inte alltid lever upp till den ambitionen – långt därifrån, gissar jag – men det är föga elegant att som exempelvis den ständigt av för mig oförklarliga skäl hyllade Anders Björkman önska sig ett gevär vid åsynen av herrar Hammar och Wikingsson i TV:s Hello Sydney. Sådant hör kommentarsfältens gyttjebrottare till och borde i görligaste mån hållas från sammanhang som åtminstone till namnet aspirerar på något mått av intellektuell höjd.
