Björn af Kleen grubblar i sedvanligt 2000-talsintellektuell ton över om TV-programmet med det mest frånstötande namnet på länge, SVT:s Landet Brunsås, representerar machomännens definitiva intåg i en kvinnlig domän (som om Jamie Oliver och Gordon Ramsay med flera aldrig existerat) och kommer fram till att så eventuellt inte är fallet. Eller kanske omvänt. Det hela är lite oklart.
Efter att under kvällen ha tittat på det första av seriens åtta avsnitt har jag helt andra reflektioner. Förutom det vämjeliga i namnet (tänk själv den bibliska liknelsen om ett land som flyter av mjölk och honung – redan det en smula magstarkt även för en gourmand – fast med godsakerna ersatta av brunsås) är programmet nämligen häpnadsväckande slätstruket. Det provocerar inte så mycket genom sina (i och för sig stundtals himlastormande) pinsamheter (ingen nämnd, ingen glömd) eller stockholmska navelskåderier som med det faktum att det lika gärna kunnat heta Världens dåligaste mat.
Två av den ironiska generationens grabbarna Grus (jag vet att de gång på gång avsvurit sig detta med ironin, men här får de ännu ett återfall), Henrik Schyffert och Erik Haag försöker sig nämligen på ironikerkollegan Fredrik Lindströms föregivet folkbildande, lättakademiska tilltal med demonstrativa intellektualitetsmarkörer och lyckas precis lika bra som Lindström med att slå så hårt mot de redan öppna dörrarna att de gång på gång står på näsan på kuppen. Jag ser det inte som någon tillfällighet att den mest undanskymda medlemmen av den nominella programledartrion är matskribenten Lotta Lundgren, vilkens rutpersonlighet är långt behagligare än de båda överåriga egocentrikernas och vars ämneskunskap i varje annat rimligt sammanhang skulle ha givit henne en central roll och förpassat de båda andras pseudohumoristiska lekstuga till bonusmaterial på programmets hemsida.
Tanken med denna serie är säkerligen, liksom fallet var med Lindströms båda tidigare programserier, Världens dåligaste språk och Världens modernaste land, för samma TV-bolag, att bevisa att dess ämne (i detta fall alltså svensk mat, i de båda andra det svenska språket respektive svenskheten) är en summa av en hel rad olika intryck och att det faktiskt inte är några problem att tycka om varken blodpudding eller kebabrulle. Kanske vill man på detta sätt, med brödkavlar och grilltänger i högsta hugg, mota intoleransens gårdfarihandlare i grind. En något mindre sympatisk, men dessvärre fullt plausibel, tolkning är att public service-TV behöver vardagstittare, Schyffert och Haag behöver jobb och att man inte gjort mat-TV på just det här viset tidigare, varav framför allt det senare borde väcka till viss eftertanke inför ett sådant här projekt. Syftena må emellertid vara aldrig så vällovliga – resultatet blir näringsfattig slarvsylta när ingen tycks ha läst receptet och kockarna är alltför intresserade av att klia varandra och sig själva på ryggen för att inse att fläsket brinner.
