Det här med Tea Party-rörelsen handlar förstås, i motsats till vad man kan tro av en del svensk rapportering, om mer än Sarah Palins eventuella politiska ambitioner. Och det är uppenbarligen mer än bara en konspirationsverkstad för spåniga högerspöken (även om sådant förvisso tycks förekomma i mer än marginell mängd).
Enligt New York Times artikel om fenomenet (eller egentligen fenomenen, eftersom det tycks omöjligt att klumpa ihop alla de olika missnöjesyttringarna under annat än synnerligen lösa gemensamma nämnare) är det här en gräsrotsrörelse som, av en händelse som ser ut som en tanke av ett högre väsen med visst sinne för humor, bara kan jämföras med Barack Obamas valkampanj. Det tycks nämligen som att missnöjet med Obama – både med det han och hans regering utfört i egenskap av politiker och med presidentens personliga egenskaper – skapat minst lika stora svallvågor bland USA:s medborgare som en gång det hopp samme man ingjöt bland dem och som förde honom till den post han bekläder nu.
Hoten om ett andra amerikanskt inbördeskrig är förhoppningsvis överdrivna, även om det finns guvernörer (som texanen Rick Perry) som ställer sig bakom självständighetssträvandena i den egna staten. Det ofta uttalade föraktet för politiker, det vedertagna politiska systemet och, i förlängningen, demokratin som princip (till förmån för medborgargarden och en extremindividualistisk nävrätt som för tankarna till Vilda västern-filmernas gruvligaste klichéer) bör man emellertid ta på allvar. Och inte bara i USA. Den politiskt drivne aktör som, i likhet med talkshowvärden Glenn Beck och hans The 9/12 Project, med hjälp av en tillräckligt bred medial plattform – inte nödvändigtvis i traditionella medier – skulle kunna föra ut missnöjespropaganda av det här slaget (och gudarna ska veta att sådan inte är svår att komma fram med i dessa dagar), skulle i en svensk kontext teoretiskt sett, med tillräckligt lösa tyglar, kunna förena kritiken och strävandena hos så skilda aktörer som upphovsrättskritiker, nationalister, främlingsfientliga, religiösa fundamentalister, integritetsivrare och globaliseringskritiker till en mycket obehaglig, instabil och explosiv varelse. Det behöver inte ens ske under en och samma ledning, bara någorlunda samtidigt.
Om så sker – vilket vi sannerligen får hoppas att det inte gör – kommer vi att stå inför en politisk kris av gigantiska proportioner. Bara den vetskapen borde väcka våra folkvalda till att värna demokratins och medborgarnas intressen, ju förr desto bättre.
