Som bekant krisar Guldmasken och enligt en artikel i Sydsvenskan i dag syns det inte direkt någon ljusning.
Det hela är lite rörande. Här slåss Privatteatrarnas förening för att hitta sponsorer till en gala som väldigt få utanför de egna leden bryr sig om och ett pris som man desperat försöker likställa med tony- och Olivier-priserna men som aldrig haft någonting som ens kommer i närheten av de västliga jättarnas legitimitet. Samtidigt står lösningen på båda problemen mitt framför näsan på dem, om de bara velat se den. För som jag skrev i en krönika i Tidskriften OPERA förra året apropå den inställda Guldmasken-utdelningen 2009 är det inte mycket svårare än att låta institutions- och privatteatrar samsas om ett pris. På så vis skulle legitimitet och finansiering bli ett mycket mindre problem. Och om TV-utsändning är ett frågetecken torde institutionernas inblandning också generera ett större och mera omedelbart intresse från TV-kanalerna.
Argumentet mot att låta institutionsteatrarna vara med i leken har från privatteatrarnas sida alltid varit att de förra har större budgetar och att konkurrensen skulle vara ojämn. Det är förstås rena nysen. Alla har att vinna på det här. Frågan är bara vem som vågar öppna dörren först.
