Vad händer om man lägger den i mitt tycke alltid för antropomorfe Pelle Svanslös på Freuds divan? Petter Lindgren besvarar tjänstvilligt och mycket roligt.
Jag är för lite freudian för att kunna ge mig in i diskussionen på allvar. Min huvudsakliga kritik mot Gösta Knutsson har alltid varit det rätt inkrökt uppsaliensiska med böckerna och att katterna i dem aldrig känts särskilt kattiga. Det senare kan läsas mellan raderna i Lindgrens text: alla katter hade tydligen förebilder, inte sällan, vad det tycks, i Knutssons samvete.
