Jag gillar iPhone. Eller rättare sagt, jag har verkligen ingenting emot iPhone och jag antar att jag, om jag hade givit mig i kast med en på allvar, hade tyckt att den var trevlig.
Jag gillar inte iPhone-haussen. Eller så många andra haussar heller för den delen. Jag förstår vitsen med allt marknadsföringstjatter och alla hallelujarop, men jag behöver ju inte nödvändigtvis tycka att det är varken särdeles förnuftigt eller en strategi jag, som konsument, föredrar.
Och nu är det dags igen. Knappt har iPad-hysterin svalnat (har den det egentligen?) så har Cupertinos äppelkäcke mångmiljardär stigit upp på en scen för att demonstrera iPhone OS 4. New York Times har en nykter rapport därifrån.
Det är som vanligt ett väldans tutande i alla möjliga lurar för vad som komma skall. Men när man på allvar framhåller funktionen att kunna köra flera program samtidigt (som de flesta mobiltelefoner kan i dag) eller förmågan att byta bakgrundsbild på hemskärmen som fantastiska nyinnovationer i detta, som Steve Jobs säger, “världens bästa operativsystem för mobila enheter”, är jag förhoppningsvis inte ensam om att i tysthet tänka på skräddaren som fick en beställning på en kostym men efter mycket om och men bara levererade en fingertutt. Eller var det en iFingertutt?
