En stolle vid namn Ramin Setoodeh har yttrat sig i Newsweek rörande det, som han ser det, omöjliga för en homosexuell skådespelare att trovärdigt spela en heterosexuell karaktär. Han exemplifierar med bland andra Jonathan Groff och Sean Hayes, båda öppet homosexuella och båda (Groff i TV-serien Glee, Hayes i Promises, Promises på Broadway) aktuella i roller med heterosexuell läggning. Setoodeh menar bland annat att man inte kan få bilden av en teaterfjolla ur huvudet när man ser Groff le eller hör honom skratta och att Hayes, efter att i flera år ha spelat och gjort sig till en del av det kollektiva amerikanska medvetandet som den mer än lovligt teatrale teaterfjollan Jack i TV-serien Will & Grace, nu framstår som en tafatt homosexuell i en roll som, enligt Setoodeh, kräver machismo (vilket han alltså påstår är omöjligt för en homosexuell man att utstråla).
Det här är förstås rena stolligheter och, vilket måste understrykas, subjektiva uppfattningar (även om Setoodeh så gott han kan försöker göra dem till allmänt vedertagen sanning). Det är dock viktigt att bli påmind om och bekämpa de skumraskåsikter som av den dagliga rapporteringens prioriteringar att döma allt som oftast hålls isolerade till kuriösa och i värsta fall mycket otäcka uppträden i bokstavligen gudsförgätna småländska avkrokar. Och vad gäller själva sakfrågan summerar Sean Hayes motspelerska i Promises, Promises, den fenomenala artisten och synnerligen rappa debattören Kristin Chenoweth det som behöver sägas på ett förträffligt vis i sitt svar till Setoodeh.
Det har småningom framkomit, i Setoodehs replik till Chenoweth, att Setoodeh själv är öppet homosexuell och ville starta en debatt om varför det inte finns några öppet homosexuella film- eller teaterstjärnor av verklig magnitud (har han aldrig hört talas om Ian McKellen till exempel?) och skälen till detta av honom upplevda förhållande. Nog fick han debatt, men kanske inte riktigt den han önskat sig. Å andra sidan hade det, om Setoodeh nu tänkt sig en seriös och sansad diskussion i ämnet, kanske varit tillrådligt att spara en smula på personangreppen och tarvligheterna rörande de omnämnda (och icke omnämnda) skådespelarnas yrkesutövning.
Naturligtvis är grundproblemet, om det nu alls existerar – alltså att det finns för få homosexuella superstjärnor på scen och film – värt att diskutera. Man kan dock fråga sig om det inte bara handlar om att Setoodeh mest av allt är nyfiken på vad det är för kön på Hollywoodhöjdarnas sängkamrater, vilka motiv som än må ligga bakom och vilka ursäkter han själv än må anföra som svepskäl.
För egen del är jag i en teatersituation monumentalt ointresserad av en skådespelares sexuella läggning. Man är där för att uppleva en berättelse och huruvida den upplevs bättre eller sämre är knappast beroende på med vem eller hur dess berättare väljer att tillbringa sina nätter eller sitt hela liv.
