Willy Silberstein, tidigare (?) reporter på Dagens Eko och ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism skriver mycket tänkvärt om de dessvärre förutsägbart antisemitiska reaktionerna på det politiska haveriet i samband med Ship to Gaza.
Som vanligt kan folk inte hålla två tankar i huvudet samtidigt och som vanligt är det alla judars fel att Israel gör som de gör. Borta är solidariteten, borta är mänskligheten, borta är samtalsviljan. Våld och död är det enda man vill.
Det låter kanske utopiskt, men jag tror inte att någon kommer att komma någonstans i den här frågan om man inte ser till att ha med både Israel och Palestina i bilden. Man kan inte stirra sig blind på att hjälpa endera Gazaborna eller israelerna. Ja, hjälpa. För även de behöver hjälp. Hjälp att hitta ett sätt att leva tillsammans med människor de tvingats se som fiender i mer än ett halvt sekel.
Vi kan protestera hur mycket vi vill mot blockaden mot Gaza, men om vi inte är villiga att faktiskt utföra någon form av påverkansarbete som inte handlar om ensidigt stöd kommer ingenting att bli bättre.
Jag ser att det senaste fartyget från den västerländska Gazafrigörelserörelsen som stoppats av den israeliska marinen heter Rachel Corrie. Den som tror att vägen till fred kan byggas på lik har inte förstått någonting.
