Om det är någon som undrat över mentaliteten inom Synskadades Riksförbund kan detta tjäna som ett nyttigt exempel. Det här är visserligen en betraktelse från förra årets kampanj rörande personlig service, men den säger hur som helst en del om hur det ligger till i “Förbundet” som dess medlemmar kallar det.
Här redogörs i korta drag för vad man inom “Förbundet” kräver av samhället. Det är påfallande att sådant som en vanlig skogspromenad är något som samhället förväntas ta ansvar för, likaså kontroll av frånvaron av fläckar på kläder. Det är en smula förvånande att personlig hygien inte också ingår i den med tanke på textens relativa korthet överraskande långa katalog av sådant som någon annan borde ta ansvar för i en synskadads liv.
Jag är på inga sätt för en nedmontering av personlig assistans för dem som verkligen behöver den. I egenskap av blind har jag däremot ingen sympati för den som menar att den som enbart är synskadad eller blind har ett assistans- och hjälpbehov motsvarande ett kolli med marginell rörlighet samt dito tanke- och initiativförmåga. Det är beklämmande att gruppen synskadade, som för all del har en del rent praktiska problem att hantera, får sina intressen “tillvaratagna” av en organisation med denna slags självstympande tiggarmentalitet som uppenbar ideologisk grund. Med sådana tillskyndare behövs ingen faktisk diskriminering eller otillgänglighet i samhället.
