Kyrkans Tidning berättar om ännu ett bigott kryp i prästkrage som borde skämmas ögonen ur sig. Man kan verkligen fråga sig varför inte kyrkokansliet, som är så månt om att Svenska kyrkan ska framstå i bästa möjliga dager, inte sätter ner foten en gång för alla och sparkar ut dessa fördomsföreträdande fossiler (härvidlag ska substantivet förstås i vid mening; det finns gott om yngre förmågor med precis samma bisarra värderingar). Om det handlar om att vända andra kinden till är det bara ren feghet. Det är inte de mer oportunistiska kyrkomännens kinder det handlar om. Det har det sällan gjort.

Här redogör Amy Chua för varför barn av kinesisk härkomst, enligt henne, slår västerländska barn på fingrarna i allt. Det är ingen hejd på stoltheten i argumentationen eller strängheten i den föreslagna praktiken. Kanske något för major Björklund att studera för nästa förskolereform?

Det här ]]> http://fredrikfischer.se/2010/08/23/mannamod/feed/ 0 http://fredrikfischer.se/2010/07/17/sjalvfornedringsforening/ http://fredrikfischer.se/2010/07/17/sjalvfornedringsforening/#comments Sat, 17 Jul 2010 02:01:36 +0000 Fredrik Fischer http://fredrikfischer.se/?p=2373 Om det är någon som undrat över mentaliteten inom Synskadades Riksförbund kan detta tjäna som ett nyttigt exempel. Det här är visserligen en betraktelse från förra årets kampanj rörande personlig service, men den säger hur som helst en del om hur det ligger till i “Förbundet” som dess medlemmar kallar det.

Här redogörs . . . → Read More: Självförnedringsförening]]>

Om det är någon som undrat över mentaliteten inom Synskadades Riksförbund kan detta tjäna som ett nyttigt exempel. Det här är visserligen en betraktelse från förra årets kampanj rörande personlig service, men den säger hur som helst en del om hur det ligger till i “Förbundet” som dess medlemmar kallar det.

Här redogörs i korta drag för vad man inom “Förbundet” kräver av samhället. Det är påfallande att sådant som en vanlig skogspromenad är något som samhället förväntas ta ansvar för, likaså kontroll av frånvaron av fläckar på kläder. Det är en smula förvånande att personlig hygien inte också ingår i den med tanke på textens relativa korthet överraskande långa katalog av sådant som någon annan borde ta ansvar för i en synskadads liv.

Jag är på inga sätt för en nedmontering av personlig assistans för dem som verkligen behöver den. I egenskap av blind har jag däremot ingen sympati för den som menar att den som enbart är synskadad eller blind har ett assistans- och hjälpbehov motsvarande ett kolli med marginell rörlighet samt dito tanke- och initiativförmåga. Det är beklämmande att gruppen synskadade, som för all del har en del rent praktiska problem att hantera, får sina intressen “tillvaratagna” av en organisation med denna slags självstympande tiggarmentalitet som uppenbar ideologisk grund. Med sådana tillskyndare behövs ingen faktisk diskriminering eller otillgänglighet i samhället.

Läs Peter Kadhammars reportage om hur Sveriges romer behandlas i dag. Räkna inte med någon uppmuntran i fråga om synen på Sverige som ett demokratiskt föredöme där människor har lika förutsättningar och villkor och där alla ska med.

Detta med Sven Otto Littorin och hans eventuella förehavanden med en prostituerad har återigen aktualiserat den ömsom hyllade och ömsom utskällda sexköpslagen. Själv tycker jag att den är direkt förkastlig helt enkelt eftersom den har en moralistisk syn på vilka yrken som är OK och inte. Frivillig prostitution, liksom andra yrken man väljer utifrån sin fria vilja – dansare, journalist, badvakt, politiker, trädgårdsarbetare, rörmokare, skidinstruktör eller vilket annat arbete som helst – bör vara tillåtet för vem som helst att ägna sig åt i den utsträckning vederbörande finner lämplig. Trafficking och annan människohandel, dit frivilligt sexarbete naturligtvis inte räknas, behandlas av annan lagstiftning och bör beivras i enlighet härmed.

Så enkelt.

Ändå pratas det upphetsat om gredelina kuvert och om hur fantastiskt framgångsrik den nuvarande lagstiftningen är på att bekämpa förutsättningarna för vad som borde betraktas som vilket annat yrke som helst i en sansad demokratisk diskussion.

Läs Isabelle Ståhl.

Jag tycker nog att Kajsa Haidl i sin Sydsvenskan-artikel problematiserar lite för lite, men faktum är att jag till stor del håller med henne: Facebook och sociala medier framstår allt mer som ett betydligt naturligare sätt att umgås än det stelt inrutade, tvångsmässiga storstadsfikandet eller klubbhängandet. Inte för att jag är någon storkonsument eller varm förespråkare för det senare hur som helst, men ändå.

Det är inte dumt att bli ställd mot väggen, att få sina åsikter prövade och belysta från ett, som det i förstone upplevs, oväntat och provocerande, men självfallet logiskt, håll och plötsligt se deras skröplighet. Det är en av många förtjänster i Jesús Alcalás artikel angående Sveriges paradoxala sexuallagstiftning. Självfallet har den grötmyndiga moraliska indignationen redan börjat ta sig uttryck i artikelkommentarerna.

Jag gissar att jag själv och alla andra som intar en positiv hållning till denna text kommer att stämplas som incestförespråkare och förtäckta våldtäktsmän av sexualkonservativa bedömare. Det är dock svårt att komma ifrån att det ligger en hel del i vad Alcalá säger och att det svenska samhället och världens många religiösa samfund har precis lika liten rätt att snoka i vad folk gör i sina sängkamrar (eller var de nu föredrar att vara sexuella med varandra eller sig själva).

Äntligen kommer (kanske) funktionshindrades bristande exponering i massmedia utanför omedelbart funktionshinderrelaterade sammanhang att diskuteras på allvar, tack vare JMK-studenten och STIL-ambassadören Anika Taeslers examensuppsats Rullstol i rutan! (se även Taeslers debattartikel i DN och pressmeddelandet från Institutet för mediestudier). Det är en diskussion som verkligen tål att hållas, dock helst på den nyktra, faktabaserade nivå Taesler lägger sig och inte, som traditionellt varit fallet, med idel tjuriga känsloargument.

Jag känner mig även personligen berörd i frågan, både i egenskap av funktionshindrad och eftersom jag själv skrev en uppsats med liknande inriktning som examensarbete vid journalistutbildningen vid Lunds universitet. Min uppsats handlade emellertid specifikt om programmet CP-magasinet och hur det (inte) porträtterade funktionshindrade på ett nytt och fördomsfritt sätt. Denna uppsats kommer att finnas tillgänglig för läsning här så snart en förestående kosmetisk och teknisk uppfräschning av denna hemsida genomförts.