Läs Peter Kadhammars reportage om hur Sveriges romer behandlas i dag. Räkna inte med någon uppmuntran i fråga om synen på Sverige som ett demokratiskt föredöme där människor har lika förutsättningar och villkor och där alla ska med.

Detta med Sven Otto Littorin och hans eventuella förehavanden med en prostituerad har återigen aktualiserat den ömsom hyllade och ömsom utskällda sexköpslagen. Själv tycker jag att den är direkt förkastlig helt enkelt eftersom den har en moralistisk syn på vilka yrken som är OK och inte. Frivillig prostitution, liksom andra yrken man väljer utifrån sin fria vilja – dansare, journalist, badvakt, politiker, trädgårdsarbetare, rörmokare, skidinstruktör eller vilket annat arbete som helst – bör vara tillåtet för vem som helst att ägna sig åt i den utsträckning vederbörande finner lämplig. Trafficking och annan människohandel, dit frivilligt sexarbete naturligtvis inte räknas, behandlas av annan lagstiftning och bör beivras i enlighet härmed.

Så enkelt.

Ändå pratas det upphetsat om gredelina kuvert och om hur fantastiskt framgångsrik den nuvarande lagstiftningen är på att bekämpa förutsättningarna för vad som borde betraktas som vilket annat yrke som helst i en sansad demokratisk diskussion.

Läs Isabelle Ståhl.

Jag tycker nog att Kajsa Haidl i sin Sydsvenskan-artikel problematiserar lite för lite, men faktum är att jag till stor del håller med henne: Facebook och sociala medier framstår allt mer som ett betydligt naturligare sätt att umgås än det stelt inrutade, tvångsmässiga storstadsfikandet eller klubbhängandet. Inte för att jag är någon storkonsument eller varm förespråkare för det senare hur som helst, men ändå.

Det är inte dumt att bli ställd mot väggen, att få sina åsikter prövade och belysta från ett, som det i förstone upplevs, oväntat och provocerande, men självfallet logiskt, håll och plötsligt se deras skröplighet. Det är en av många förtjänster i Jesús Alcalás artikel angående Sveriges paradoxala sexuallagstiftning. Självfallet har den grötmyndiga moraliska indignationen redan börjat ta sig uttryck i artikelkommentarerna.

Jag gissar att jag själv och alla andra som intar en positiv hållning till denna text kommer att stämplas som incestförespråkare och förtäckta våldtäktsmän av sexualkonservativa bedömare. Det är dock svårt att komma ifrån att det ligger en hel del i vad Alcalá säger och att det svenska samhället och världens många religiösa samfund har precis lika liten rätt att snoka i vad folk gör i sina sängkamrar (eller var de nu föredrar att vara sexuella med varandra eller sig själva).

Äntligen kommer (kanske) funktionshindrades bristande exponering i massmedia utanför omedelbart funktionshinderrelaterade sammanhang att diskuteras på allvar, tack vare JMK-studenten och STIL-ambassadören Anika Taeslers examensuppsats Rullstol i rutan! (se även Taeslers debattartikel i DN och pressmeddelandet från Institutet för mediestudier). Det är en diskussion som verkligen tål att hållas, dock helst på den nyktra, faktabaserade nivå Taesler lägger sig och inte, som traditionellt varit fallet, med idel tjuriga känsloargument.

Jag känner mig även personligen berörd i frågan, både i egenskap av funktionshindrad och eftersom jag själv skrev en uppsats med liknande inriktning som examensarbete vid journalistutbildningen vid Lunds universitet. Min uppsats handlade emellertid specifikt om programmet CP-magasinet och hur det (inte) porträtterade funktionshindrade på ett nytt och fördomsfritt sätt. Denna uppsats kommer att finnas tillgänglig för läsning här så snart en förestående kosmetisk och teknisk uppfräschning av denna hemsida genomförts.

Manne Forssberg skriver klokt om vårt minst sagt problematiska förhållande till den manliga orgasmens vara och framför allt dess icke vara.

Läs Jonas Gardells ganska pratiga, mycket roliga text som inte är så brackig som det kanske verkar.